Redan i tidig ålder var jag intresserad av det gröna som fanns runt omkring mig, sådde fruktkärnor och delade krukväxter med mina kompisars mammor. Blommor och blad var det som intresserade mig mycket.
I min barndomsby finns en trädgård som många pratade om men inte visste så mycket om, det kan tänkas att det var lite märkvärdigt att odla fina växter och det var ju inte var mans intresse så därför byggdes det upp en mystik runt denna plats.
Vargaslätten, vackert belägen med utsikt över sjön Simlången är den plats jag hade drömmar om att bo på som liten flicka. Varje gång jag åkte med min syster ner till Simlångens badbrygga så blickade man upp mellan enarna som tornade upp sig och såg timmerhuset högst där uppe.
Det var inte förrän i tidig tonår som jag fick möjlighet att besöka Vargaslätten för första gången, och det var som jag trodde.....en fullkomligt magisk plats.
Runt omkring var det växter som...ja den ena efter den andra kommer jag ihåg att jag blev helt betagen av.
Växter som jag aldrig hört talas om eller sett. Kan tyckas lite märkligt, men kom ihåg att jag var bara runt 14-15 år och på den tiden odlade jag inget från Japan eller Kinas skogar själv i min lilla rabatt bredvid pappas kompost.
Fast där växer samma tusenskönor som i mina föräldrars gräsmatta.
Arkitekten och botanisten Sigfrid Ericsson tog de första spadtagen till en huvudbyggnad 1917 på en sluttning där det sägs att vargarna legat och solat sig, under byggnadstiden påbörjades också trädgården på Vargaslätten. Den första etappen blev färdig omkring 1925 och från Vargaslättens huvudbyggnad växte under många år ut den stora trädgårdsanläggningen där, enligt Sigfrid Ericssons egna ord, ”naturen själv får vara arkitekt och byggmästare”.
Med varsamma medel gjordes storskogen till kulturmark, dammar grävdes för hand och bäckar leddes i nya fåror, murar skilde vildäng från odling och bruten sten lades samman till blomsterpartier. Väldiga rododendronsnår gav orientalisk färgprakt åt granskogen och speglades i vattenytan.
Ericsson upptäckte att klimatet och livsmiljön i Simlångsdalen var mycket god för många representanter i rododendronsläktet. En mängd sorter och arter planterades här på 20- och 30-talet men under 40-talets stränga vintrar frös en hel del plantor bort. Det var inte enbart negativt. Man fick på så sätt en naturlig bortgallring av de arter och sorter som inte var anpassade till klimatet och ett antal som blev kvar kunde fortsätta att utvecklas.
Vargaslätten är i privat ägo, trots det är det en park som kan jämställas med Norrvikens trädgårdar och Sofiero.
En trädgården som är tillägnad naturen.
I vår och sommar kommer jag skicka mer hälsningar från den mystiska trädgården.
Vivian
